Norge

I dagarna är det 1 år sedan Anki och hennes 3 cockerkillar och jag med min Molly for till Norge för att delta i Norsk Spanielklubbs 2-dagars ordinarie spårprov i Telemark.

Vi hade skickat in anmälan redan i mars, men när anmälningstiden gick ut, visade det sig att mer än 30 ekipage ville starta på de 15+1 spår som stod till forfogande. Det fick således lottas vilka som fick vara med.

I första omgången var det bara Edwin som fick plats men efterhand bokades det om och av så att alla Ankis' hundar kom med och Molly fick 1:a reservplatsen till lördagens prov. Dag nr 2 hade Molly och Edwin garanterad plats medans Arvid och Haakon stod som reserv.

Med en fullastad bil körde vi upp till Strömstad och tog därifrån färjan över till Sandefjord i Norge. Hundarna fick stanna i bilen och vi hade för avsikt att titta till dom då och då men personalen låste om bildäcket. Vi vädjade till en matros att låsa upp så vi kunde smyga fram till bilen för att kolla. Det väsnades om båtens motorer och krängde och gungade rejält men vovvarna sov. Efter 3 timmars färd körde vi i land och de fick komma ut och röra på sig.

Vi hade bokat stuga på ett friluftsområde med vacker natur och en brusande älv alldeles utanför dörren. Vi anlände framåt kvällen och gjorde oss hemmastadda.

Nästa dag strålade solen och vi for på en utflykt längs Uleforss slussar samt "rekade" var samlingsplatsen för spårprovet låg. Jag fyllde år och Anki bjöd på medhavd varmrökt lax med god sås och kallt vitt vin. Det blev en tidig kväll eftersom det var tävling dagen därpå. På natten vaknade jag av rejält regnsmatter på stugtaket, inte så bra med tanke på spåren.

Turligt nog strålade solen nästa morgon när vi i god tid anlände till provet och hälsades välkomna tillsammans med norska, danska och andra svenska deltagare. Jag fick veta att Molly troligtvis skulle få gå reservspåret om det inte behövde utnyttjas av någon annan vars spår blivit felaktigt lagt.

Eftersom Anki hade 3 hundar att gå med samma dag hade jag lovat henne att gå med en av dom, Arvid. Vi hade tränat tillsammans en gång och då hade det gått bra, så jag hoppades kunna föra fram honom till ett norskt championat.

På de norska viltspåren används ingen klöv i spåret, man blodar bara, klöven finns i spårslutet. Inget skott avlossas så man har ingen aning om når man närmar sig spårslutet. I spåret finns en sårlega som föraren och /eller hunden skall markera, för övrigt är spårlängden, vinklar och bloduppehåll ungefär det samma som vi har i Sverige. Spåren läggs av en spårläggare, domaren har ingen aning om hur det är lagt och oftast följer en aspirant med, således är det ett stort följe som beger sig ut i markerna.

Tyvärr gick det inte så bra för Arvid och mej i spåret. Han "ringade" väldigt mycket på 1:a sträckan eftersom det var väldigt "geggigt". Troligtvis hade det kraftiga regnovädret sköljt över och lakat ur blodet men vi gav inte upp utan fullföljde spåret. Trots det var blev det poängavdrag för ringadet och 2:an var ett faktum. Jag tyckte det var väldigt tråkigt att misslyckas med en annans hund, var rädd att Anki skulle tycka att hon gjort det bättre själv, men hon visste vi gjort vårt bästa för att lyckas.

Desto roligare var det att Edwin gick ett kanonbra spår och hade championatet som i en lite ask redan före lunch!

Molly fick reservspåret som vi gick sent på eftermiddagen i strålande solsken och  kraftig blåst. Spåret, som var lagt på ett kalhygge med en massa lösa klippblock i en brant terräng, var jättesvårt. Spårläggaren var en 15-årig tjej och vig som en hind ! Molly och jag kämpade på men det hjälpte inte, domaren bröt oss efter 45 minuter.

Nu var vi inte ensamma om att ha misslyckats, mer än hälften hade 0:at och det är ganska så vanligt på det norska proven. Som tur var hade vi en ny chans dagen därpå och då gick det kanonbra. Molly blev 3:dje bästa spårhund och det norska championatet var vårt!

Det blev till att fira då vi kom tillbaka till stugan. Husse hade skickat med champagne om utifall ..... Vi radade upp rosetterna och våra älsklingar på trappan framför stugan och njöt av framgången.

Vid hemresan dagen därpå körde vi över Svinesundsbron i stället för att utnyttja returbiljetten på den gungande Sandefjordsfärjan.

Den norska spårresan var ett härligt äventyr som vi sent skall glömma!