Utmaningen

För någon vecka sedan fick vi en "utmaning" av Eva som löd:

Är spårselen en "måste-grej" för din matte?

Jag tyder frågan som så, att Eva undrar om spårandet är ett måste för oss. På det kan jag bara svara att det ger oss en oändlig spännings-kick, möten med likasinnande, resor kors och tvärs och härliga naturupplevelser.

Bara själva planerandet inför varje spårsäsong är kul. Vi har vid några tillfällen ingått i en grupp som haft kursverksamhet i strövområdet Vedema strax NV om Hässleholm.

Området är jättestort - varje numrerat område är lämpligt för spårläggning och avskilt genom naturliga gränser såsom stengärden, bäckar, stigar o dyl. Man lägger 6 - 800 metersspår med alla svårigheter inkluderade till varandra och ett dygn senare tar man sig an spåren. Kursen leds av utbildade spårdomare.

Vi har det jättetrevligt där uppe i skogen - men det tar sin tid - alla väntar på alla och man följer med på vissa spår för att lära sig hur andra gör eller inte gör. Hundarna blir vana vid att vänta och att det går en massa andra med i spåret förutom domaren.

Här grillas det för hungriga deltagare.

Det jag berättat om ovan är ju i och för sig inte särskilt adrenalin-framkallande men mysigt på sitt sätt.

Då är det betydligt mer spännande då man beslutar sig för att nu är det dags att boka domare och det skall göras 8-10 dagar före start. Vem skall man välja? Man kollar väderkartor för man vill ju ha de mest optimala förutsättningarna.

Skall man i väg tidigt nästa morgon får utrustningen plockas fram kvällen före. Det är först och främst stamtavlan sen chipavläsaren, spårselen med linan snyggt hoprullad, vatten till hunden, stövlar, ev regnkläder samt reservkläder om man skulle falla i någon bäck (har hänt oss) och sist men inte minst kaffefika.

Vi har för det mesta minst 7-8 mil att åka till de ca 15 viltspårdomare som finns i vår omnejd i Skåne och Halland. Anki och jag brukar samordna våra spår och åka tillsammans och det ger ytterligare en liten spänning huruvida vi lyckas sinsemellan.

En del extraordinära äventyr har vi också varit ute på. T.ex var vi i Norge 2010 för att pröva på deras typ av spår. Vi hade valt Norska spaniel och retriverklubbens ordinarie prov uppe  i Telemark där terrängen är väldigt kuperad och jobbig att ta sig fram i. Efteråt har vi förstått att det finns lättare terräng i Aremark och därmed större chans att lyckas - men we did it och Molly fick en fin norsk championatrosett att stoltsera i.

Vi har också kvalificerat oss till Cockerklubbens viltsårmästerskap i 3 år. Dit blir 8 cockrar med bäst resultat från föregående år inviterade samt de 4 främsta nykomlingarna för året.

Det blir ju förvisso lite längre att åka då det är riksmästerskap - men Anki och jag kör tillsammans och har väldigt kul ihop.

Ännu har vi inte planerat något spårande för i år. Vintern slog ju till även här i Skåne och jag kan tänka mig att det är mer snö uppe på åsarna än vad vi har här vid kusten - så spårandet får nog vänta minst 6 veckor till.

Det har kommit nya regler för i år -  så förmodligen blir det svårare -  man måste själv finna spårstarten inom en 25 metersruta, dessutom blodas det nu med 1 dl mindre blod än tidigare (nu 2 dl på 600 m). Svårigheter är ju till för att övervinnas och vi får ut och testa våra färdigheter när det våras.

PS  Molly tog 3:dje platsen på 2011 års Viltspårlista så vi blir inbjudna till mästerskapet även i år.